My Son

Idag var andra heldagen i Hoi An och på schemat stod en utflykt till templet My Son.  My Son är ett stort tempelkomplex ca 4 mil sydväst om Hoi An. Även detta tempel finns med på Unescos Världsarvslista sedan 1999, vilket innebär att det var den sjätte platsen vi besöker under denna resa som är ett världsarv. För att göra er eventuella läsare ännu mera allmänbildade så repeterar vi de  tidigare som har varit; Old town i Georgetown på ön Penang, Imperial Citadel i Hanoi, Halong Bay utanför Hanoi, Monumenten i Hue och Old town i Hoi An.

Utflykten kostade överkomliga 5 USD och vi blev upphämtade av en buss på hotellet kl 8. Som vanligt skulle bussen kuska runt halva Hoi An och hämta upp andra turister, innan det var dags att lämna staden. Alltid lika irriterande när man vill komma iväg bums.

Bussresan ner till My Son tog knappt en timme när vi väl lämnat Hoi An. Detta tempelkomplex uppfördes från 300-talet fram till ca 1300-talet under det så kallade Champariket och var en plats där Champarikets kungar genomförde religiösa ceremonier samt begravdes.  Enligt dagens guide kom Champarikets människor från början från ön Java i Indonesien.

My Son är ett hinduiskt tempel, till skillnad från de flesta andra tempel här i Vietnam som är buddistiska. Det är huvudsakligen tillägnat guden Shiva, men även andra hinduiska gudar tillbads här. De flesta byggnaderna i My Son uppfördes runt 1000-talet och som mest bestod komplexet av ca 70 tempel och torn byggda av röd tegelsten. Fortfarande finns många arkeologiska frågetecken kring Camparikets byggnadskonst. Man har till exempel än idag inte kunskap om hur man gjorde för att sammanfoga teglestenarna, inte heller huruvida tegelstenarna var hårda från början när de murades, eller om de härdades efter att de satts på plats. 

Efter Champarikets fall, runt 1300-1400 föll tempelkomplexet i glömska under hundratals år. 1899 upptäcktes det igen av franska arkeologer och allt var då övervuxet av djungel. De franska arkeologerna var inte sena med att knacka loss huvudena från många av de gudabilder som prydde tempelbyggnaderna, och skicka dessa till Louvren där många av dem finns idag. Dock började fransmännen under 30-talet att restaurera en del av byggnaderna. Tyvärr blev sedan väldigt mycket förstört vid amerikanernas bombingar under Vietnamkriget. Man trodde att Vietcong gömde sig i tempelområdet, vilket de också gjorde. Här och var bland tempelbyggnaderna finns stora, djupa hål som är bombkratrar. Ledsamt att återigen bli påmind om hur mycket skada Vietnamkriget gjorde. Idag pågår restaureringsarbete av My Son med stöd av Unesco och flera andra länder, men det finns väldigt mycket kvar att göra.

Nedan är odetonerade bomber som hittades i tempelområdet, samt en bombkrater som en av dessa bomber skapat.

Odetonerade bomber frn Vietnamkriget som man hittat i området

Kraterhål efter fällda bomber

Detta var en halvdagsutflykt och vid 13.30 var vi tillbaka i Hoi An. Då var det dags för lunch och då uppstår frågan som man alltid ställer sig när man varit på ett ställe ett par dagar; ska vi gå på ett ställe där vi vet att käket är jättebra eller ska vi prova något nytt? Vi bestämde oss för att prova något nytt och köra på ett säkert kort till kvällen istället. Vi har ätit grymt mycket god och extremt billig mat här i Hoi An. Denna lunch var ok, men inte tip top förutom en av smårätterna, friterade vårrullar med räkor, som var gudomlig. Efter lunchen drev vi runt på stan ett tag för att ta oss en sista titt på Hoi An. Staden är verkligen fantastiskt fin och mysig och det här är också ett ställe vi verkligen kan rekommendera som resmål.

Vid 17-tiden gick vi och satte oss för att dricka lite öl på ett ställe där vi åt en mycket god lunch igår. De erbjuder wifi så vi kunde också passa på att boka lite biljetter för kommande rutt. På detta ställe har vi nu blivit kvar och ätit middag också. Vi kan konstatera att vi sannolikt aldrig kommer att dricka en billigare öl i våra liv. Här kostar fatölen 4000 dong per glas, vilket är ungefär 1,30 i svenska kronor. Glasen är inte riktigt jämförbara med ”Stor Stark” men 2,5-3 dl öl för denna summa är ändå helt galet billigt. Restaurangen som kom att bli vår favorit heter Riverside och ligger nere vid floden, väl värt ett besök för de som kommer till Hoi An.

Avslutningsvis kan man inte tänka på något annat än Monthy Python och Mr Creosote när man nu befunnit sig här i Hoi An i några dagar. All mat är så vidunderligt god och det finns så mycket som man vill äta och smaka. Tyvärr är ju inte detta fysiskt möjligt, vilket ju var något som Mr Creosote fick erfara efter att han ätit det där sista mintkakan. Hur som har den mat vi ätit här varit väldigt god och detta är något man med säkerhet kommer sakna mycket.

Imorgon ska vi hoppa upp tidigt och först flyga till Saigon 7.50. Där byter vi flyg och åker vidare till ön Phu Quoc kl 11.