Flygresan ned till Kuala Lumpur tog 55 minuter och gick lugnt och smidigt så när som på när flygplanet skulle bryta genom molnen vid landning. Då skakade det till ordentligt och kabinpersonalen såg nästan chockade ut och satte sig snabbt ner och spände fast sig. Malins hjärta stannade under några sekunder, men dock verkade det inte vara någon fara utan det skakade endast till två gånger. Sedan fortsatte inflygningen i lugn takt.
Två timmars väntan och en tonfiskmacka senare satt vi på flyget till Hanoi. Även på denna flight var planet endast halvfullt. Resan tog tre timmar och när vi var framme var det dags att dra tillbaka klockan en timme. Nu ligger vi alltså sex timmar före svensk tid, istället för sju som i Malaysia.
När vi kom fram var vi tvungna att ordna med visum. Det hade vi redan ansökt om hemifrån så det var beviljat, men man var tvungen att ta sina papper med godkännandet samt två exemplar av ett dokument där man fyllt i diverse uppgifter om sig själv samt bifogat foto och gå till en disk för att få visat utfärdat och inklistrat i sitt pass. Det tog en kvart och kostade 25 USD att få detta ordnat och sedan kunde vi gå och hämta bagaget.
Martin hade som vanligt legat i framkant och ordnat med en transport via hotellet vi skulle bo på. En kille stod och väntade på oss med en skylt och med honom färdades vi in mot staden centrum, ca 30 km från flygplatsen. Chauffören hade också sin kompis med i bilen och kompisen jobbade som guide, men till ryska turister eftersom han hade lärt sig ryska. Kompisen som var guide var väldigt pratsam och berättade om allt möjligt på knagglig engelska. Samtidigt som vi försökte lyssna på vad han sade satt vi fascinerade och stirrade ut på trafiken utanför. Vi har aldrig upplevt eller kommer antagligen inte att uppleva något liknande i en annan stad. Det är svårt att beskriva men man kan säga att det är bilar och framför allt motorcyklar precis överallt. Tydligen så finns det 6 miljoner motorcyklar här på en befolkning på 7 miljoner. Motorcyklarna kommer från alla håll, men på något sätt så verkar det fungera ändå. Dock säger statistiken 12000 omkomna årligen i trafiken i Vietnam, och 48.000 skadade. Vår chaufför blinkade med helljuset och tutade konstant hela vägen in till city och vid något tillfälle fick han pressa sig förbi mellan en parkerad bil och en husvägg och då var det nog inte mer än en centimeters marginal på varje sida. Kolla på detta youtubeklipp för att få en uppfattning om hur det kan se ut.
Hotellet heter samma sak som Treans allra mest högklassiga dokusåpa, nämligen Paradise Hotel. Vi hade bara en natt bokat för att se hur hotellet ser ut, men det var hur mysigt och som helst och receptionisten världens vänligaste, så nu ska vi bo här i tre nätter.
Vi gick ut på stan en liten sväng direkt efter ankomst. Middagen vi åt lämnade en del övrigt att önska och Martin behövde komplettera middagen med ett besök på Kentucky Fried Chicken. På KFC smakade maten som den brukar göra där. Dock har vi inte varit på ett KFC med möss tidigare, men här fanns det en lite mus som tassade runt på golvet och letade rester.
Av vad vi sätt hittills av staden, vilket då främst är vårt omedelbara närområde i form av "old quaters", kan vi inte säga annat än att vi båda verkligen tycker om Hanoi. Det är ett underbart kaos av motorcyklar, bilar, människor och gatuliv överallt. Det som är lite synd just nu är att det är ju vinter här och ganska kyligt. Idag var det femton grader och ett konstant, mycket fint, duggregn och imorgon skall det visst inte blir mer än 12 grader. Det blir att ta på sig alla kläder man har de närmaste dagarna. Nu är det snart dags att sova för att orka med mycket sightseeing imorgon.
Visa större karta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar