My Son

Idag var andra heldagen i Hoi An och på schemat stod en utflykt till templet My Son.  My Son är ett stort tempelkomplex ca 4 mil sydväst om Hoi An. Även detta tempel finns med på Unescos Världsarvslista sedan 1999, vilket innebär att det var den sjätte platsen vi besöker under denna resa som är ett världsarv. För att göra er eventuella läsare ännu mera allmänbildade så repeterar vi de  tidigare som har varit; Old town i Georgetown på ön Penang, Imperial Citadel i Hanoi, Halong Bay utanför Hanoi, Monumenten i Hue och Old town i Hoi An.

Utflykten kostade överkomliga 5 USD och vi blev upphämtade av en buss på hotellet kl 8. Som vanligt skulle bussen kuska runt halva Hoi An och hämta upp andra turister, innan det var dags att lämna staden. Alltid lika irriterande när man vill komma iväg bums.

Bussresan ner till My Son tog knappt en timme när vi väl lämnat Hoi An. Detta tempelkomplex uppfördes från 300-talet fram till ca 1300-talet under det så kallade Champariket och var en plats där Champarikets kungar genomförde religiösa ceremonier samt begravdes.  Enligt dagens guide kom Champarikets människor från början från ön Java i Indonesien.

My Son är ett hinduiskt tempel, till skillnad från de flesta andra tempel här i Vietnam som är buddistiska. Det är huvudsakligen tillägnat guden Shiva, men även andra hinduiska gudar tillbads här. De flesta byggnaderna i My Son uppfördes runt 1000-talet och som mest bestod komplexet av ca 70 tempel och torn byggda av röd tegelsten. Fortfarande finns många arkeologiska frågetecken kring Camparikets byggnadskonst. Man har till exempel än idag inte kunskap om hur man gjorde för att sammanfoga teglestenarna, inte heller huruvida tegelstenarna var hårda från början när de murades, eller om de härdades efter att de satts på plats. 

Efter Champarikets fall, runt 1300-1400 föll tempelkomplexet i glömska under hundratals år. 1899 upptäcktes det igen av franska arkeologer och allt var då övervuxet av djungel. De franska arkeologerna var inte sena med att knacka loss huvudena från många av de gudabilder som prydde tempelbyggnaderna, och skicka dessa till Louvren där många av dem finns idag. Dock började fransmännen under 30-talet att restaurera en del av byggnaderna. Tyvärr blev sedan väldigt mycket förstört vid amerikanernas bombingar under Vietnamkriget. Man trodde att Vietcong gömde sig i tempelområdet, vilket de också gjorde. Här och var bland tempelbyggnaderna finns stora, djupa hål som är bombkratrar. Ledsamt att återigen bli påmind om hur mycket skada Vietnamkriget gjorde. Idag pågår restaureringsarbete av My Son med stöd av Unesco och flera andra länder, men det finns väldigt mycket kvar att göra.

Nedan är odetonerade bomber som hittades i tempelområdet, samt en bombkrater som en av dessa bomber skapat.

Odetonerade bomber frn Vietnamkriget som man hittat i området

Kraterhål efter fällda bomber

Detta var en halvdagsutflykt och vid 13.30 var vi tillbaka i Hoi An. Då var det dags för lunch och då uppstår frågan som man alltid ställer sig när man varit på ett ställe ett par dagar; ska vi gå på ett ställe där vi vet att käket är jättebra eller ska vi prova något nytt? Vi bestämde oss för att prova något nytt och köra på ett säkert kort till kvällen istället. Vi har ätit grymt mycket god och extremt billig mat här i Hoi An. Denna lunch var ok, men inte tip top förutom en av smårätterna, friterade vårrullar med räkor, som var gudomlig. Efter lunchen drev vi runt på stan ett tag för att ta oss en sista titt på Hoi An. Staden är verkligen fantastiskt fin och mysig och det här är också ett ställe vi verkligen kan rekommendera som resmål.

Vid 17-tiden gick vi och satte oss för att dricka lite öl på ett ställe där vi åt en mycket god lunch igår. De erbjuder wifi så vi kunde också passa på att boka lite biljetter för kommande rutt. På detta ställe har vi nu blivit kvar och ätit middag också. Vi kan konstatera att vi sannolikt aldrig kommer att dricka en billigare öl i våra liv. Här kostar fatölen 4000 dong per glas, vilket är ungefär 1,30 i svenska kronor. Glasen är inte riktigt jämförbara med ”Stor Stark” men 2,5-3 dl öl för denna summa är ändå helt galet billigt. Restaurangen som kom att bli vår favorit heter Riverside och ligger nere vid floden, väl värt ett besök för de som kommer till Hoi An.

Avslutningsvis kan man inte tänka på något annat än Monthy Python och Mr Creosote när man nu befunnit sig här i Hoi An i några dagar. All mat är så vidunderligt god och det finns så mycket som man vill äta och smaka. Tyvärr är ju inte detta fysiskt möjligt, vilket ju var något som Mr Creosote fick erfara efter att han ätit det där sista mintkakan. Hur som har den mat vi ätit här varit väldigt god och detta är något man med säkerhet kommer sakna mycket.

Imorgon ska vi hoppa upp tidigt och först flyga till Saigon 7.50. Där byter vi flyg och åker vidare till ön Phu Quoc kl 11.

På cykel i Tho Bon deltat vid Hoi An

Hoi An växte fram som en handelsplats strategiskt lokaliserad vid mynningsdeltat av floden Thu Bon. Dels som knutpunkt för internationell handel, dels som stop för handelsfartyg till och från Kina. Idag är Hoi An främst en turistort, där huvudparten av tiden spenderas i staden, på den närliggande stranden eller som bas för utflyktsmål i närheten av staden. Det som dock ofta helt glöms bort är att utforska det lokala lantlivet i mynningsdeltat, vilket inte är så svårt om man bara vet vart man ska. Då såväl Martin som Malin gärna vill se hur lokalbefolkningen lever och även finna de där "vykortsscenerierna" blev därför dagens exkursion jakten på just detta lokala lantliv.

Efter en stadig frukost i tidig timma klev vi därför ut ur hotellobbyn och gick tvärs över gatan där det fanns en cykeluthyrare, från vilken vi hyrde varsin cykel. Kvällen innan hade researchats över lämpliga cykelrutter att ta för att komma bort från turismens Hoi An och in i det vietnamesiska lokala lantlivets Hoi An. Efter en kort cykeltur var vi så nere i hamnen och klev ombord på en lokal båt som fraktade arbetare mellan Hoi An och den närliggande ön Cam Kim, på vilken inga hotell eller turister finns. Kostnaden för denna transport blev 10000 Dong per person, men enligt uppgift betalade övriga på båten endast 2000 Dong. Så är det att vara utlänning. 10000 Dong är ju dock endast 3 SEK så vi kände oss inte särskilt ruinerade för det. Väl framme på ön hade vi som mål att ta oss ner till sydöstra hörnet av ön där en by som hette Duy Vinh låg. Vi lyckades dock inte hitta några kartor över denna ö och inga vägar fanns markerade på Google Maps, men då vi visste åt vilket håll vi skulle och ändå bara var ute för att uppleva Vietnams lantliv, kändes det ändå inte som att vi kunde köra fel, vilken liten stig vi än valde att följa. Cam Kim var fantastiskt fin och det var jätteroligt att få se hur vietnameserna lever sina liv bortom turismen. Lokalbefolkningen var jättetrevliga och nästintill alla vi mötte hälsade med ett "Hallooo". Främst barnen verkade vara jätteintresserade. En gång stannade vi för att med GPS:ens hjälp lokalisera oss var vi var. Det tog inte mer än någon minut eller två innan ett tiotal barn stod bakom oss och skrattade, sa "Hallooo", "Whats you´re name" i mun på varandra.

På östra sidan av ön kom vi så fram till en flytande brygga över till en annan ö. Vad vi förstod hade denna brygga byggts av tre familjer som bodde vid stranden, vilka också underhöll den. De tog därför en vägtull för nyttjande av bryggan, 5000 Dong tur och retur. Tyvärr har vi inte hittat något namn på denna ö, men den var om möjligt än intressantare att uppleva, då det säkerligen inte besöker många icke boende där. Totalt under vår tid på dessa öar i Thu Bon flodens delta träffade vi på två andra västerlänningar, förutom några i hamnen där vi landsteg på Cam Kim.

När vi kände oss klara för dagen här tog vi så båten tillbaka till Hoi An, där vi åt vår lunch. Martin kunde inte riktigt bestämma vad han ville ha så det fick bli tre för Hoi An lokala rätter som lunchmåltid. Som under hela vår vistelse i Hoi An var maten utsökt. Under eftermiddagen cyklade vi så från staden sett nordost mot stranden. På vägen dit såg vi dock till att besöka en annan ö och Tra Que Vegetable Village. Efter en stund på stranden och ytterligare en, (säkerligen den 30:e i ordningen), utsökt mangoshake inmundigad var det så sen eftermiddag dags att bege sig hemåt. Totalt blev det knappa 4 mil på cykel denna dag.

Kvällen spenderades så nere i den oerhört mysiga stadskärnan av Hoi An. Detta är verkligen än riktig pärla till ort och såväl Martin som Malin anser den vara inget annat än fantastisk. Då Martin har lite dille på att testa lokala maträtter valde han denna kväll två stycken från menyn av Local Specialties, varpå servitrisen gav ifrån sig ett litet kontrollerat leende. Som tur var hade han dock vid beställningstillfället ovetandes fått en av rätterna tidigare till lunch idag och visste således hur man skulle äta utan att göra bort sig. Vid lunchen hade han dock blivit tillsagd två gånger hur han skulle göra..

Fredag som det är blev det även självklart lite AfterVacation.

Nu är det dock dags att ta kväller så vi är laddade inför morgondagens äventyr.

På återhörande





Visa Hoi An - 20120210 på en större karta

Dagens cykelrutt i Thu Bon deltat.

Hoi An

Nu har vi förflyttas oss ca 15 mil söderut och kommit fram till den idylliska staden Hoi An. Vi kom hit vid tolvtiden idag, med buss från Hue. Vi blev hämtade redan 7.30 på hotellet, och sedan körde bussen runt kvarteret några varv och hämtade upp andra resenärer från andra hotell och irriterande nog lämnade vi inte staden förrän 8.30. Det tog sedan bussen 3,5 timmar att köra de 15 milen ner till Hoi An, så man får räkna med att transporter tar tid här. På vägen mellan Hue och Hoi An fick vi resa genom Sydostasiens längsta tunnel, Hai Van Tunnel som är 6.3 km lång. Tunneln färdigställdes 2005 och gör att man inte längre behöver åka genom Hai Van passet vilket förkortar restiden med nästan en timme. 

Hoi An är ett populärt resmål här i Vietnam och det förstår vi nu när vi varit här i en halv dag och har hunnit titta lite mer på staden. Den är väldigt, väldigt fin, charmig och lugn och ligger vackert vid en flod som heter Thu Bon. Alla byggnader är väl underhållna och det är mycket renare här än i Hanoi och Hue. Hoi An är visst en av Vietnamns äldsta städer och den har varit en av Asiens mest betydande handelsstäder. 1999 sattes Hoi An upp på Unescos Världsarvslista, då den gamla stadskärnan är ett ovanligt välbevarat exempel på en sydasiatisk handelshamn från perioden mellan 1400-talet och 1700-talet. Inne i den gamla stadskärnan får man inte köra bil och motorcykel vilket bidrar till lugnet.

Efter att vi kommit fram och checkat in på hotellet, som för övrigt känns väldigt prisvärt och mysigt, har vi gått runt och tittat på staden, käkat lunch, druckit öl och käkat middag. Det finns väldigt mycket trevliga restauranger, så det kommer nog att bli mycket ätande här. Imorgon tänkte vi hyra cyklar och utforska omgivningarna lite mer. Det är 4 km att cykla till stranden men imorgon blir det nog att vi cyklar ut på landsbygden istället. Vi har bokat två nätter här, men det kommer nog att bli flera känns det som nu.


Visa MartinOchMalinsSydostasien2012 på en större karta